00 står
ca 40 deltagare på startlinjen för att springa 100 miles runt Skåne. Smaka på det. 100 miles 160 kilometer För egen del är ett Göteborgsvarv en långdistans och skulle nog kunna klaras av runt två och en halv timme med en rätt stor ansträngning. Här skall det springas typ sju-och-en-halvt göteborgsvarv utan uppehåll. Eller nästan fyra Marathon på raken. På ett enda varv, d.v.s. varje meter under hela tävlingen kommer att vara unik. Det gäller även att hitta rätt med ordinarie orangea prickar och en papperskarta. Att hitta rätt var den detalj som oroade mig mest för kartläsning är inte Coynthas starkaste sida. Coyntha skulle springa tillsammans med Lupita som provat banan bitvis. Båda hade även en GPX-karta i sina telefoner. Pang, starten har gått.
80 km
gjorda och hälften kvar. Ungefär två marathondistanser gjorda och två marathondistanser kvar. Gott mod och glada miner trots regnet men depåstoppet tog säkert en timme vilket hade varit värdefull tid senare i tävlingen. Själv åt jag upp de regnblöta halva korvarna som blev över. Nu var det mörkt och jag inser att det går inte att hitta en enda pryl i bilen. Det börjar bli lite rörigt i den rullande depån och blöta kläder luktar inte heller så angenämt. En liten ficklampa i handskfacket kom till nytta och lite sortering återskapade ordning i bilen. Vi det här laget hade tjejerna nog redan passerat Vitemölla och efter Kivik gick leden ganska långt från väg 9. Så jag körde ända ner till Vik och parkerade där det inte gick att missa bilen även om man skulle springa lite fel. Jag märkte ut bilens position med självlysande drinkpinnar. Nu hade jag gott om tid för lite vila. Vilken dramatik som skulle utspela sig utmed leden vid Stenshuvud hade jag inte en aning om utan slumrade till en stund med regnet evigt trummande på biltaket. Mellan Kivik och Vik passerar leden ett naturreservat och precis där jag parkerat ligger en stor golfbana där leden får göra en hygglig omväg för att inte korsa golfbanan. Jag vaknar med ett ryck och regnet trummar fortfarande. Rutorna är helt täckta med imma. De lysande drinkpinnarna har nästan slocknat. Några löpare syns inte till. Klockan var mycket. Jag minns inte med säkerhet om jag ringde eller om Coyntha ringde mig, men med stor irritation i rösten fanns starka önskemål att jag skulle komma. Jag hade inte en susning var tjejerna befann sig så jag vågade inte riktigt lämna min position heller. Jag klev ur bilen och kikade uppåt vägen i den riktning där de borde komma. Blinkade med min lilla ficklampa. Nej, min lampa syntes inte sa hon. Att de hade passerat mig var omöjligt.
Det finns bara en sak jag inte klarar av med bufféer och det är när det gäller dem på restauranger när det slängs en massa mat för att folk tar till sig mer än de orkar äta upp
Att rabarberna står som spön i backen just nu har vi ju redan konstaterat och att det inte gör oss det minsta är också redan ett känt faktum, vi testar mer än gärna nya recept med de rosa syrliga pinnarna
Enenda smet, ändå blir resultatet en kaka med två lager. Ett undre krämigt skikt med ett stycke fluffig sockerkaka på toppen – sådant kan väl inte kallas annat än magi
Dock hade vi en Elsa som skulle cykla på sin trehjuling mest hela tiden, så vi fick äta i omgångar. Eller cykla är lite fel ordval, det fick fungera mer som en sparkcykel
Pyttipanna tycker jag är ganska gott, men när jag pluggade i Lund föråt jag mig lite på fryst Krögarpytt som vi alltid hade hemma som backup, så det är inte ofta jag äter någon form av pyttipanna numera
Även om jag vart i Thailand och Hemsedal. Kanske baka en tårta eller två. Den här tårtan bakade jag i alla fall till jobbets påskfika i går och den blev verkligen tok-god
Fredag igen, inte vilken fredag som helst utan lönedag dessutom. vilket märktes när Anki var nere på stan efter jobbet för att handla lite goda bubblor till kvällens middag
Kommentarer
Logga in eller Registrera för att kommentera.